Sanningens svärd - nu är jag klar!

Fattar ni?! Bokserien som jag har hållt på med sen gymnasiet har kommit till vägs ände. I december läste jag ut sista sidan i 25:e (!) delen och med det var det dags att lämna Richard, Zedd, Kahlan och magin i Midland för gott. Och ska jag vara ärlig är jag inte särskilt ledsen. 
Det som började så bra, och då menar jag genialiskt, superengagerande och nytänkade bra, blev runt bok 16,17 tråkigt, upprepande och fyllt med oengagerande sidospår. Tyvärr.

 

Missförstå mig rätt. Sanningens svärd är en makalös serie. Goodkind har skapat en värd fylld av magi, profetior, filosofi, historia och action med en huvudkaraktär som jag även efter seriens slut håller som en av mina favoritkaraktärer all time (läs mer om varför jag tycker så här). Men tyvärr, tyvärr håller det inte hela vägen. De oväntade vändningarna, välskrivna actionscenerna och intressanta karaktärerna byts sakteligen ut mot långdragna miljöbeskrivningar, sidovis med filosofiskt tänk och ingen som helst karaktärsutveckling.

Fram till cirka bok femton tyckte jag att Sanningens svärd var en riktigt bra serie att läsa. Jag förvånades över alla intressanta platser som Goodkind beskrivit. Midland känns genomtänkt och likt många andra fantasyförfattare har han ägnat mycket tid åt att konstruera en trovärdig värld. En fördel gentemot många andra serier är också att Richard själv är från en annan plats och man får följa hans upptäckt av Midland, magin och dess regler vilket gör det lättare att komma in i världen för läsare. Stort plus där!

Goodkinds storhet ligger helt klart i hans magisystem och hans sätt att väva in profetior i allt han skriver. Det är profetior, regler för profetior, förgreningar av profetior, självuppfyllande profetior, you name it. Allt handlar i slutändan om profetior även om Richard är mycket skeptiskt inställd till det hela. 
När jag läser förvånas jag över Goodkinds förmåga att få sin magi och sina profetior att låta fullständigt logiska och samtidigt rejält invecklade. Detta är seriens starka sida. I början varvas dessa profetior, magin och filosofin fint med handlingen som för boken framåt men någonstans i mitten känns det som om Goodkind börjar tappa fokus. Istället för handling skrivs sidovis med beskrivningar av byggnader och platser man redan har besökt flera gånger förut och till slut blir det så frustrerande att jag bara vill skrika: "Men vi var ju där i förra boken! Jag vet vilken färg det är på stenen ffs!" Vidare börjar filosofin ta en större och större plats i serien och även här blir det rejält långdraget med utförliga beskrivningar av huvudpersonernas religiösa åskådning och livsfilosofi. Vilket var både nytänkande och intressanta första gången man hörde det. Inte när man för tredje gången i samma kapitel får läsa om det! 

Förutom detta inleddes andra halvan av serien med en ca tre bok lång sideplot med en huvudperson man aldrig träffat på tidigare. Jag hoppades (men tvivlade) på att detta tre böcker långa snedsteg skulle resultera i någon formidabel plottwist i slutet men icke. Det var bara utfyllnad. Suck.

Mycket utfyllnad blir det också med alla dubbla beskrivningar och långdraget filosofiskt snack. Med lite redigering hade serien lätt kunnat kortas ner 5-10 böcker (!) utan att själva kärnan skulle försvunnit. För när det väl händer något som för handlingen eller karaktärerna framåt är det fortfarande riktigt, riktigt bra. Då känner man igen första halvan av serien och tror för ett tag att författaren har ryckt upp sig, men tyvärr är så inte fallet. Goodkind sätter lite krokben för sig själv när han nästlar ner sig i allt onödigt och det känns som om han tappat bort sig själv och varför han började skriva serien lite. Hade allt fluff tagits bort och serien kortats ned hade serien varit bland det bästa som skrivits inom epic fantasy men som det är nu är jag mest ledsen över att han inte rodde i hamn något som var så bra i början. Så jäkla synd!

Men i vilket fall är Sanningens svärd en serie av episka proportioner, välarbetad och händelserik och värd att läsa om man bara har överseende med allt fluff i slutet.

 

Och en sak till. Jag läste böckerna på svenska. Gör inte det. 
För översättningen i serien kan vara den absolut sämsta jag någonsin varit med om. Den är så sjukt jäkla kass att jag ibland bara vill kasta böckerna i väggen.
T.ex. byter de namn på karaktärer halvvägs igenom. "Jägare" blir helt plötsligt "Chase" till exempel. Bara en sån sak. De överanvänder också vissa ord i vissa specifika böcker. t.ex. "råskinn" och "rappade väggar" vilket har gjort att jag hör sirener i huvudet så fort dessa ord dyker upp. Tack för den!

 

Over and out.

Ska man börja på Wheel of time nu? ;)